ROBERT LARSSON - en rolig grej och ett erkännande att bli riksspelman.

Robert Larsson lyckades få sitt silvermärke vid fjärde försöket, i Delsbo 1998 och när juryn skulle formulera motivet lät det så här: "För medryckande och genuint spel av låtar efter Viksta-Lasse." Det var säkert en ordalydelse som värmde, med tanke på att Robert har sina folkmusikaliska rötter i Uppland där hans pappa Bo Larsson sedan länge varit med och vårdat det musikaliska arvet efter Johan Leonard Larsson, eller Viksta-Lasse som han kallas. Men trots sin förankring i Viksta-Lasse-land blir även mycket musik från Bingsjö i allmänhet och Päkkos Gustaf i synnerhet. På frågan om varför han ville bli riksspelman säger han; "Det var mest en rolig grej, men även ett erkännande såklart".

KARIN HEDLUND - känner sig hemma i många landskap.

"Jag var helt lugn, ingen nervositet alls" - berättar Karin Hedlund när hon minns tillbaka på upp-spelningen då hon fick sitt märke och blev riksspelman. "Gösta Sandström satt i juryn och honom kände jag. Vi var över med blommor på hans födelsedag faktiskt och innan jag började spela reste han sig upp, tog min hand och tackade för blommorna. De andra i juryn blev nog lite förvånade". Karin spelade upp låtar efter bröderna Anselm och Allan Hellström, Vikbolandet och trots att hon lyckades övertyga juryn och få sitt märke, var det någon i juryn som tyckte hon hade en konstig spelstil. "Ja, men då reste sig Märta Ramsten i juryn, hon har ju varit runt och lyssnat mycket på gamla traditionsbärare och förklarade att det var precis så de här gamla låtarna skulle spelas, det kändes skönt." På frågan om vilken musik hon helst spelar, svarar hon: "Jag måste nog säga Uppland på den frågan. Helst skulle jag vilja svara låtar från Östra Sverige, från Småland och upp till Hälsingand. Jag är ju från Östergötland, så dom Östgötska låtarna hade jag först och dom glömmer man ju inte. Sen blev det Sörmlandslåtar ett tag. Så kom Peter Hedlund in i min värld och då blev det Upplandslåtar. Nu bor vi i Hälsingland och eftersom jag jobbar på Bollnäs kulturskola och utbildar ungdomar till spelmän, hälsingespelmän, då blir det hälsingelåtar nu. En himla soppa alltså. Sen ska vi inte glömma alla bra låtar från alla andra landskap."

BIRGER MEJER - förhandlade till sig ett munspel när han var fem år.

Det året Birger Mejer (1925) fick sitt silvermärke; år 2005 - var ett ovanligt variationsrikt år sett till antalet instrument som belönades med märket. Tio spelmän på fem olika instrument, är ovanligt i dessa fioldominerande sammanhang. Förutom Birgers munspel, var det kohorn, klarinett, säckpipa och fiol. Ännu mer uppseendeväckande var att de tio spelmännen representerade tio olika landskap! Birger berättar hur hans känslor för munspelet väcktes. "När jag var i 5-årsåldern bodde vi granne med farbror Ante, som spelade durspel och munspel. Jag var en ivrig lyssnare och önskade mig ett munspel, men mamma sa nej. Så kom våren och det var dags för gökotta klockan fyra på morgonen uppe på höga berget. HU så hemskt - jag går INTE med - bara om jag får ett munspel! Och TÄNK - jag fick ett och lyckan var fullständig och på den vägen är det efter 80 år!" Birger spelade upp på låtar från Södermanland, där han bor. Men spelar lika gärna låtar från Hälsingland, där han är född. Förebilderna är Skogsby-Lasse och Bo Gabrielsson.

PER RUNBERG - fick en något förbryllande motivering av Zornjuryn.

I boken Zorns Silver, som jag skrev 2009, citerar jag Per Runberg (1968) så här (jag ger mig alltså själv tillåtelse att återanvända citatet även här). ”Jag spelade upp i Hjort-Anderstradition, en tradition som jag framför allt fått från Ole Hjorth. Eftersom det förekommer hornlåtar i denna tradition (Hjort Anders mor var hornblåserska) och jag själv trakterar kohorn, så var det naturligt för mig att spela både fiol och horn. Jag framförde tre låtar på fiol samt två på kohorn vilket gav mig den något förbryllande motivationen "Mästerligt spel på kohorn". En annan rolig omständighet är att min läromästare Ole Hjorth fick Zorns guldmärke samma år som jag fick silvermärket 1995, i samma stad som hans läromästare Hjort Anders fick sitt silvermärke, nämligen i Stockholm 1910". Ett bra exempel på Pers musikaliska djup, får den som läser på baksidan av skivan Alder från 1997, där Per medverkar på horn, tagelharpa, kohorn, mungiga, videflöjt, spilåpipa, lur, pipsäck och sjöflöjt. Imponerande!

AGNETA WIBERG - var nykär och hann inte invänta juryns besked.

Agneta Wiberg (1961) fick sitt silvermärke i Mora 1986. Och hon minns det väl. "Jag spelade upp första gången året innan uppe i Härnösand och fick bronsmärket, så när nästa uppspelning var i Mora - som ju inte är allt för långt från Timrå - ville jag göra ett nytt försök. Otroligt nervös var jag och jag hade just fått veta att jag kommit in på Musikhögskolan i Stockholm så egentligen trodde jag inte att det kunde bli bättre än så... Men det kunde det! Jag spelade upp på Lapp Nils-polskor från Föllinge och Hotagen, fyra stycken och ringde senare på dagen för att få mitt omdöme och fick prata med juryn vilka överöste mig med superlativ. Vad jag ångrar i dag är att jag inte stannade kvar på stämman och tog emot märket själv. Jag var nykär och föremålet för kärleken var spelledare på Gammelstads stämman i Norrbotten så jag åkte dit istället. Hmmm... Ja man var väl ung och dum får jag skylla på." Varför ville du spela upp? "Varför jag ville spela upp? Kvalitetsstämpeln kanske? Jag har en stor vördnad för dess värde för den äldre generationen och, ja, jag ville egentligen bevisa för mig själv att jag inte kunde få märket. Till de folkmusikaliska förebilderna hör Linnéa Olsson från Fisksjölandet i Jämtland (mormor som sjöng), Karl Ersa från Husås i Jämtland och Erik Rönnlund från Rö i Ångermanland. Även äldre spelmän från Medelpad samt Mats och Ulf Andersson från Föllinge i Jämtland.

PER GUSTAF JERNBERG - minns att låtarna satt rätt upp och ner.

"Den dagen jag skulle spela upp hade jag ett stort inre lugn. Jag kom fram till Österbybruk strax före uppspelningen nere vid hembygds-gården, fick möjlighet att träna i hembygdsgården några låtar sen in i ”Korsnäsvillan” för uppspelning. Jag spelade fyra låtar varav en var Doppolska som jag komponerat till Tomas Wilhelmsson dop 1980. De tre övriga var Schottis av farfar Gustaf Jernberg, gamla skänklåten efter Anders Gustaf Jernberg samt C-dursgånglåten av farfar Gustaf Jernberg tillägnad Viktor Vikman och Justus Gille. Det kändes helt enkelt fantastiskt att låtarna bara satt rätt upp och ner. Helskärpt kan man säga nu efter många år. Juryn bestod av Curt Tallrot, Nelly Östlund, Sven Bergelt samt Tore Gudmundsson. Med var också Märta Rahmsten och Torbjörn Ivarsson för att dokumentera uppspelningen." Per Gustaf Jernberg (1949) med rötterna i Uppland, har ett minst sagt musikaliskt släktträd. Eller vad sägs om föregångarna Karl Gustaf Jernberg (silver 1942), Anton Jernberg (silver 1943 och guld 1990) samt Herbert Jernberg (silver 1943). "Ja, att växa upp i en så musikalisk familj med så många duktiga sångare, dansare och Jernbergtrion kunde inte bli annat än bra miljö. Jag fick lära mig hantera bandspelaren vid 10 års ålder för att dokumentera och spela in. Kommer ihåg när Anton fyllde 50 år, då var det sång och musik med Anton, Herbert och Gustaf Jernberg, Tedde Olzon samt Arne Blomberg - vilket gäng som gav sig på ”Utterpolskan” som farfar Gustaf komponerat lite fylligt men med ett tempo och intensivt stämspel, där taglet släppte från ståkarna!"

GÖRAN HOGMARK - med sitt musikhjärta i Bingsjö och Rättvik.

På diplomet som Göran Hogmark (1974) fick efter sin uppspelning i Växjö 1992 kan man läsa motiv-eringen: ”För skickligt och klangfullt spel av låtar från Bingsjö och Rättvik”. Göran spelade upp tre gånger, vad minns han från sin sista uppspelning? "Från min sista uppspelning så minns jag att det lossnade mycket tagel från stråken under den första låten. Jag undrade om taglet skulle släppa helt innan jag hunnit spela tre låtar. Vidare så minns jag att juryn såg gillande ut då jag framförde den för mig magiska polskan i fem repriser efter Påhl-Olle. De tittade liksom ner i golvet med tomma blickar, kanske glömde de bort sitt uppdrag för en kort stund och bara lyssnade? Den låten är fortfarande en av de allra mest traditionsenliga, vackraste och käraste polskorna på min repertoar." Idag har Göran lämnat sitt älskade Dalarna för ett arbete som Läkare på Byske Hälsocentral i vackra Västerbotten. Det är också här, i Västerbotten, som han funnit sin favoritstämma i Sverige - närmare bestämt i Burträsk, vid sjön Burträskets strand.

Vad betyder silvermärket för dig? "Vägen fram till Zornmärket har varit en stor drivkraft i min utveckling som folkmusiker och det är jag tacksam för."

Länk till Göran Hogmark: www.hogmark.com