Ordförande i Viksta Lasse-fan club?

Du börjar kanske tro att jag kvoterar in de olika riksspelmännen, att jag försöker blidka olika viljor och önskemål - att alla landskap ska få plats i filmen. Det är helt fel! Det råkar bara bli så och det är jag tacksam för. Erika som har rötterna i Vendel, Tierps kommun blev riksspelkvinna genom att vårda det musikaliska arvet efter Viksta-Lasse, med stor hjälp av Bosse Larsson som betytt mycket för Erika. Jag fick inte tillfälle att höra Erika spela i Stockholm; vi träffades på Moderna Muséet och filmkameran väckte tillräckligt mycket uppmärksamhet i sig - en låt på fiolen skulle definitivt ge oss fel sorts uppmärksamhet den här söndagen, tyvärr! Men det blev ett bra samtal om drömmar, drivkrafter och förväntningar och om låtar som BÖR spelas på ett sätt och som man kanske VILL spela på ett annat sätt. Återigen; hur mycket ska man konservera och hur mycket ska man tradera och vem har tolkningsföreträde? Känns som att jag fastnat lite i den här frågan, ska försöka frigöra mig från den snart, men den är väldigt relevant om man pratar om silvermärket och om ansvaret som det bär med sig. Förutom det kan jag lugna alla som bryr sig; det här kommer inte bli en kritisk, anklagande film. Det här kommer bli en upplysande film som förhoppningsvis inspirerar flera musiker att försöka prägla och påverka svenskt folkmusikliv genom att spela upp för den stränga zornjuryn.  Nu har jag bara två intervjuer kvar. Sen ska jag in in studion och redigera, oj så kul det ska bli! 

Ale Carr är redo att utveckla och utmana traditionerna.

Ale Carr fick sitt silver i Delsbo i somras. Det var ett efterlängtat silver tror jag, eftersom såväl mamma, pappa och storasyster Elna är stolta innehavare av märket och eftersom det var fjärde gången gillt för Ale. Idag bjöd Ale på många intressanta idéer och en skön, distanserad inställning till rollen som riksspelman. Jag känner igen den från mitt samtal med Thomas von Wachenfeldt i Bergsjö, den där förmågan att sätta silvermärket i ett sammanhang, att se det som en relativt liten del i något mycket större. Ale, Thomas, Jeanette och många andra av de "yngre" riksspelarna har en imponerande bredd, en öppenhet för andra stilar och genrer och de låter sig inte placeras i ett fack. Se bara på Thomas som på myspace vägrar inordnas och istället skriver Folk/Klassisk/Metal som rubrik på sin musikstil. Ale har samma attityd; folkmusiken är en plattform och zornmärket är ett kvitto på en kunskap som kan användas till mycket. Kanske till att förvalta ett musikarv, kanske till att utveckla och utmana samma musikarv. Det blev ett intressant samtal ikväll och jag uppskattar verkligen Ales öppenhet framför kameran, såväl i ord som i toner.  

Är man riksspelman så är man.

Vissa bär sitt silvermärke vid speciella högtidsstunder, andra väljer att föreviga det med en sylvass nål i sin hud så att man kan bära det hela livet. Patrik fick silvermärket på nyckelharpa i Delsbo i somras och inte långt därefter bestämde han sig för att det skulle bli ett bomärke på högerarmen, förevigad, förverkligad kanske, vad vet jag, men jag tror nog att det blev en vacker skapelse när den blev färdig. Det du ser nu är konturerna av konstverket, kanske halvfärdig, men visst ser man hur fin det kommer att bli? Självklart fångades allt på film tillsammans med en intervju med Patrik där han låg på magen i tatuerarstudion mitt i lilla Perstorp. Tack för att jag fick vara med Patrik!

En inspirationskälla som är guld värd.

Det jag tänker på mest efter mitt möte med O'tôrgs-Kaisa är dialekten. Visste du att dialekterna i södra Hälsingland räknas till sveamål medan dialekterna i norra Hälsingland hör till de norrländska målen? Ett och samma landskap alltså, med väldigt olika dialekter. Det gäller musiken också. Igår när jag pratade med Hans erkände han att hans musikaliska värld krympt, högst medvetet, till att bara bestå av låtar från norra Hälsingland. Gränsen går nånstans vid Järvsö berättade han, sen får det liksom räcka, han behöver inte mer musik än den som finns hemma runt Bergsjö, i norra Hälsingland. Tänk att ha ett så rikt musikaliskt arv, en så djup brunn att ösa ur. O'tôrgs-Kaisa som fick besök av skåningen med kameran i dag, är en bidragande orsak till att den där brunnen fylls på. Över 200 låtar har hon skrivit och en av de allra senaste spelade hon för mig i dag och harmonierna berörde mig fysiskt, så innerliga och genuina och så lätta att tycka om och ta till sitt hjärta. Prinsens Polska heter den och kanske ska jag fråga Kaisa om den får en speciell plats i min film, jag vet precis var den hade passat. Lova att tänka på saken Kaisa och tack för att du tog ledigt för att träffa mig i dag!

Den här soliga vinterdagen började i Delsbo med ett samtal mellan Ronny Landstedt och under-tecknad, nedanför forngården som just nu ligger inbäddad i ett halvmeter tjockt snötäcke. Ronny spelade upp för zornmärket i somras och lyckades få brons för "uttrycksfullt spel av hälsingelåtar" och det var intressant att få hans perspektiv, hans version på allt. Sen hälsade jag på hemma hos Hans Ederborg och han var generös såväl med tankar som med toner och särskilt minns jag Tösavalsen, så vackert och vemodigt framförd på munspel och jag är så lycklig att mitt möte med Hans är förevigat på ett av mina små DV-band. Sen vidare till Thomas som jag hört så mycket gott om och som jag nu fick möjligheten att prata med, på tu man hand och han hade mycket att berätta, om sånt som jag vill veta när jag gör den här filmen. Vad är skillnaden mellan att tradera och konservera? Varför är det så viktigt att förnya och förändra musiken, att våga frångå vissa konventioner och traditioner för att utveckla sig själv som spelman? Kanske är det så, att man först ska lära sig allt från grunden, hitta själen, göra det på rätt sätt, och sen när man är mogen kan man börja experimentera och utmana, tänja på gränserna för att hitta sitt eget språk. Vi pratade om hur spelmän i större utsträckning bör variera sitt spel, från gång till gång, spela en låt på olika sätt varje gång istället för att upprepa sig. Det kanske är det som utvecklar, som förhindrar konservering. Det hann bli mörkt innan vi var färdiga och det hann bli ont om tid; jag hade ju lovat Ronny att åka tillbaka till Delsbo för att vara med och filma dansen i Bygdegården där Ronny, Klint-Olle och de andra duktiga spelmännen skulle spela upp till dans. Att jag hann dit ser du ett bildbevis på här. Tack för allt!

Hon föddes i Uppsala och bor i Malmö. Men hennes musikaliska hjärta bultar för Delsbo.

I ett ljust rum i den gamla chokladfabriken i Malmö träffar jag Hanna Tibell som blev riksspelman på hälsingelåtar 1993, bara 22 år ung. Förutom fint låtspel pratade vi om vilket ansvar man har som riksspelman. Är det så; att man har större ansvar som silverspelman än som vanlig spelman? "Nej!", säger Hanna och förklarar varför det inte är nån skillnad och sen fortsätter vi att prata om hur allt har förändrats, hur tillgänglig musiken har blivit, hur enkelt det är att lära känna både musiker och låtar idag, allt finns där och det är bara att surfa runt på webben och ta för sig och vad betyder det för buskaspelen, stämmorna och för spridningen av olika dialekter och traditioner? Nu behöver man ju inte träffas för utbyta toner och tankar. Hanna har spelat med många duktiga musiker genom åren, men det är ett namn som återkommer under hela vårt samtal: O'tôrgs Kaisa. Vilket tur att jag ska träffa Kaisa snart, jag har laddat med både DV-kassetter och frågor. Hörs snart!

För 30 år sedan fick Sverige sin första riksspelman på durspel.

Det blev både enradigt spel på ett litet Soprani och tvåradigt spel på ett Dise den här soliga vinterdagen i skånska Harlösa. Däremot fick fiolen ligga kvar i lådan, det hade vi bestämt. Idag skulle vi fokusera på silvermärket från 1979 som Mats Edén fick för sitt spel på just durspel, efter bara ett års övning. Självklart ville jag veta hur det hade gått till när han stegade in till juryn som Mats trodde skulle vara skeptisk, men som visade sig vara både nyfiken och uppmuntrande och det fick jag berättat för mig på varm och vänlig värmländska. Jag fick också höra om hans uppspelningar på fiol, som inte gick lika bra och sen fick jag veta varför musiken från Mats hemtrakter är så speciell och vad han tycker om skånsk folkmusik. Och sakta men säkert insåg jag varför Mats är en så framgångsrik pedagog och inspiratör på Musikhögskolan i Malmö. Det här blev riktigt bra, tack Mats!