Kom och fira 100 år på Skansen!

Alla ni Riksspelmän som inte anmält er till den stora festen på Skansen, mellan den 5-8 augusti, gör det nu. Anmäl er på riksspelman100ar@folkdansringen.se

ANETTE WALLIN - ger arrangörerna något att skriva om.

Anette Wallin (1974) blev Riksspelman på fiol i Kalmar 2005 för personligt och klangfullt spel av låtar från Halland. Och minnet sviker henne inte, trots att det är fem år sedan. "Jag tycker alltid det är nervöst med uppspelningar inför jury och gillar inte situationen särskilt mycket men det jag minns starkast är hur glad jag blev när jag fått veta att jag blivit Riksspelman. Och det positiva snacket med juryn efteråt. Roligt var också att pappa och flera som jag kände hade kommit dit och var med på riksspelman stämman när vi jag fick mitt silvermärke. Då spelade jag en brudmarsch bruastregen på begäran av juryn." Vad betyder titeln för Anette? Titeln och uppmärksamheten kring att bli Riksspelman har betytt mycket för mig. Folk hajar till, undrar och blir nyfikna på vad det innebär att vara Riksspelman och arrangörer har något att skriva! Personligen kändes det som ett erkännande och en plattform att jobba vidare från." Folkmusikaliska förebilder: Pappa Leopold Wallin, Pers Hans Olsson, Mart Hallek och Hans Kennemark, om jag ska nämna några. Spelar andra instrument (förutom fiol): Sång och blockflöjt. Spelar helst musik från: Halland, men också från Dalarna.

TOMAS FREDRIKSSON - spelar gärna släktens låtar.

"Jag spelade Först en Polska efter Carl Iderström (Frykerud). Sedan en vals som heter Det gamla kvarnhjulet av min farfars fars morfar Leonard Fisk.
Låt nummer tre var en polska av min Farfars Farfar Andreas Andersson ("Andreas i Valleberg"). Och sist en extra låt som blev en polkett av min farfars kusin Adolf Möller." Tomas Fredriksson, som fick silvermärket i Karlstad 2009 har många folkmusikaliska förebilder i sin egen släkt. "Ja, mina förfäder har gjort många fina låtar" säger Tomas som tycker att det är roligt att utforska speltraditionen inom den egna släkten. Den musik som farfar spelade kommer från Svanskog i södra Värmland. Vad minns han från uppspelningen? Det var kul och lite nervöst. Men så fort man kom igång med spelet så gick det bara bättre och bättre. Jag gick nog in med en inställning om att bara göra mitt bästa för att ser hur långt det räckte och tänkte nog faktiskt inte så mycket på märket just då."

LARS-OLOF EJSTES - spelade hem Silvermärket på tredje försöket.

Lars Olof Ejstes (1954) blev Riksspelman i Gävle 1972 och han minns det väl. "Ja, jag var 17 år och jag hade stor respekt för äldre spelmän. En spelman som var respektingivande var Ture Gudmundsson som satt i juryn även denna gång. Jag spelade Älvdalslåtar och en nykomponerad gånglåt. Det var högtidligt och jag kände mig väldigt stolt över att ha tilldelats Silvermärket. Vad jag kommer ihåg så var det inte så många riksspelmän i min ålder just då", säger Lars-Olof och han minns rätt. Samma år fick visserligen Gert Ohlsson, Kalle Almlöf och Anders Rosén Silvermärket och de var bara 6, 7 respektive 8 år äldre än Lars-Olof. Sen är det stort kliv till Hans Bryntesson som var 33 år äldre, Tage Johansson från Tenhult som var 35 år äldre och Algot Wallenhed som var hela 45 år äldre än 17-åringen Lars-Olof.

Spelar instrument: Jag spelar fiol, durspel, dragspel och nyckelharpa,

spilåpipa. Favoritstämma: "Andrastämman” och ”Kompet”, men också

Ransäterstämman och Odensåker. Folkmusikaliska förebilder: Kalle Almlöf, Jon Eric Öst och Benny Andersson. Påhl Olle var den som betydde mycket för den tid när jag började med stämspel.

HÅKAN FRYKMO - hade dansare med sig vid uppspelningen.

Håkan Frykmo (1960) har spelat folkmusik sedan han var 15 år och när jag frågar honom om varför han ville bli riksspelman berättar han med inlevelse: "Som ung rebellisk folkmusiker i slutet på 1970-talet tyckte jag mig uppleva en värdeskillnad mellan olika folkmusiktraditioner. Den sydostsvenska, rytmiskt stadiga folkmusiken, intimt förbunden med dansen tyckte jag var något styvmoderligt behandlad gentemot krokiga svävande Dala- och Hälsingelåtar. Varken då eller nu tyckte jag illa om denna musik men jag upplevde att det fanns de som inte tyckte att min låttradition, den Sörmländska, var god nog. Samma sak upplevde jag med mitt instrument – klarinetten gentemot fiol och nyckelharpa. Det var detta som drev mig till att spela upp för zornmärket. Jag ville söka bekräftelse dels för klarinetten som folkmusikinstrument och dels för den dansmusik som är så typisk i den sydöstra delen av vårt land. Att få märket för egen del var inte alls viktigt i sammanhanget då. Vid det första försöket 1980 på Skansen lyckades jag nog visa vad jag var ute efter med mitt spel då orden ”dansant”, ”Södermanland” och ”klarinett ” hamnade i motiveringen för bronset. Andra gången var jag inte lika glad åt att bli bedömd med ordet ”frejdigt” som för mig var det samma som ”klämkäckt”. Tredje gången gillt blev det 1983 då jag även hade dansare med mig vid uppspelningstillfället. Juryn såg glad och nöjd ut och den något krångliga motiveringen till silvret prickade in alla punkter jag själv ville framhålla."

Favoritstämma: Just nu (2010) ligger den lilla stämman i Tjällmo och festivalen på Valö mig varmt om hjärtat (båda i Östergötland). Folkmusikaliska förebilder: Edvard Pettersson, Ivar Boström, Axel och Elna Andersson, August Frank, Karl Pettersson och Erik Nilsson.

DITTE ANDERSSON - upplevde det först som ett antiklimax.

"Det var ett antiklimax när jag fick silvermärket", minns Ditte Andersson (1954) som mottog märket i Stockholm 1980. "Året innan fick jag inget märke, men det fick däremot mina två spelkompisar och det kändes väldigt märkligt. Så, när jag äntligen fick märket 1980, så hade jag fått veta att jag kommit in på Musikhögskolan i Stockholm. Och den upplevelsen var så överväldigande så att silvermärkesglädjen drunknade nästan i den." Så här 30 år efteråt värderar hon dock Silvermärket högt. "Ja, i vissa sammanhang fungerar det fortfarande som en kvalitetsstämpel" avslutar Ditte som också komponerar egen musik; allt från folkmusik till jazz och rockballader. (Foto: Cajsa Ekstav).

Spelar andra instrument (förutom nyckelharpa): Fiol, sång, piano och lite gitarr. Folkmusikaliska förebilder: Ingen uttalad, men självklart älskar jag de genialiska äldre spelmän jag träffat, som Eric Sahlström och Viksta Lasse, Hasse Gille, Curt och Ivar Tallroth med flera. Andra favoriter är Kalle Almlöf och Björn Ståbi, både för deras spel och deras förhållningssätt till livet. Spelar mest musik från (landskap): Uppland.

Länkar med Ditte: www.ditteandersson.se

ANNA LINDKVIST ADOLFSSON - kan sluta be om ursäkt när hon spelar.

Anna Lindkvist Adolfsson (1970) är uppvuxen i Hudiksvall och Färila. Hon spelade upp två gånger innan hon fick det åtråvärda Silvermärket i Karlstad 2009 för spel på Kohorn. "Jag minns att det var stekhett i Karlstad och att jag gick till Värmlands museum för att fördriva tiden innan uppspelet och fick då se ett kohorn med fingerhål som är 2000 år gammalt. Jag hade det i tankarna när jag gick tillbaka och spelade upp. Traditionen att spela kohorn blev väldigt tydlig och stark med det i ryggen." Vad betyder titeln för dig? "Att vara Riksspelman betyder för mig att jag kan sluta be om ursäkt när jag spelar trots att jag inte är yrkesmusiker. Sen är det ju en ära i sig att föra traditionen vidare."

Spelar instrument (förutom kohorn): Jag småfuskar på alla möjliga instrument men jag sjunger mest. Folkmusikaliska förebilder: Min stora förebild på horn är Bernt Lindström som spelar otroligt bra men som också gör de allra bästa spelhornen! Han har gjort mina fyra horn och han lämnar aldrig ifrån sig ett dåligt! Annars rent allmänt folkmusikaliskt är min förebild Agneta Stolpe som är en fantastisk inspiratör och förebild. Favoritstämma: Jag besöker en fyra fem stämmor varje år men favoritstämman är Hovrastämman som inleder hela stämmosäsongen.

Länkar med Anna:

www.arvtagen.se