BIRGER MEJER - förhandlade till sig ett munspel när han var fem år.

Det året Birger Mejer (1925) fick sitt silvermärke; år 2005 - var ett ovanligt variationsrikt år sett till antalet instrument som belönades med märket. Tio spelmän på fem olika instrument, är ovanligt i dessa fioldominerande sammanhang. Förutom Birgers munspel, var det kohorn, klarinett, säckpipa och fiol. Ännu mer uppseendeväckande var att de tio spelmännen representerade tio olika landskap! Birger berättar hur hans känslor för munspelet väcktes. "När jag var i 5-årsåldern bodde vi granne med farbror Ante, som spelade durspel och munspel. Jag var en ivrig lyssnare och önskade mig ett munspel, men mamma sa nej. Så kom våren och det var dags för gökotta klockan fyra på morgonen uppe på höga berget. HU så hemskt - jag går INTE med - bara om jag får ett munspel! Och TÄNK - jag fick ett och lyckan var fullständig och på den vägen är det efter 80 år!" Birger spelade upp på låtar från Södermanland, där han bor. Men spelar lika gärna låtar från Hälsingland, där han är född. Förebilderna är Skogsby-Lasse och Bo Gabrielsson.

PER RUNBERG - fick en något förbryllande motivering av Zornjuryn.

I boken Zorns Silver, som jag skrev 2009, citerar jag Per Runberg (1968) så här (jag ger mig alltså själv tillåtelse att återanvända citatet även här). ”Jag spelade upp i Hjort-Anderstradition, en tradition som jag framför allt fått från Ole Hjorth. Eftersom det förekommer hornlåtar i denna tradition (Hjort Anders mor var hornblåserska) och jag själv trakterar kohorn, så var det naturligt för mig att spela både fiol och horn. Jag framförde tre låtar på fiol samt två på kohorn vilket gav mig den något förbryllande motivationen "Mästerligt spel på kohorn". En annan rolig omständighet är att min läromästare Ole Hjorth fick Zorns guldmärke samma år som jag fick silvermärket 1995, i samma stad som hans läromästare Hjort Anders fick sitt silvermärke, nämligen i Stockholm 1910". Ett bra exempel på Pers musikaliska djup, får den som läser på baksidan av skivan Alder från 1997, där Per medverkar på horn, tagelharpa, kohorn, mungiga, videflöjt, spilåpipa, lur, pipsäck och sjöflöjt. Imponerande!

AGNETA WIBERG - var nykär och hann inte invänta juryns besked.

Agneta Wiberg (1961) fick sitt silvermärke i Mora 1986. Och hon minns det väl. "Jag spelade upp första gången året innan uppe i Härnösand och fick bronsmärket, så när nästa uppspelning var i Mora - som ju inte är allt för långt från Timrå - ville jag göra ett nytt försök. Otroligt nervös var jag och jag hade just fått veta att jag kommit in på Musikhögskolan i Stockholm så egentligen trodde jag inte att det kunde bli bättre än så... Men det kunde det! Jag spelade upp på Lapp Nils-polskor från Föllinge och Hotagen, fyra stycken och ringde senare på dagen för att få mitt omdöme och fick prata med juryn vilka överöste mig med superlativ. Vad jag ångrar i dag är att jag inte stannade kvar på stämman och tog emot märket själv. Jag var nykär och föremålet för kärleken var spelledare på Gammelstads stämman i Norrbotten så jag åkte dit istället. Hmmm... Ja man var väl ung och dum får jag skylla på." Varför ville du spela upp? "Varför jag ville spela upp? Kvalitetsstämpeln kanske? Jag har en stor vördnad för dess värde för den äldre generationen och, ja, jag ville egentligen bevisa för mig själv att jag inte kunde få märket. Till de folkmusikaliska förebilderna hör Linnéa Olsson från Fisksjölandet i Jämtland (mormor som sjöng), Karl Ersa från Husås i Jämtland och Erik Rönnlund från Rö i Ångermanland. Även äldre spelmän från Medelpad samt Mats och Ulf Andersson från Föllinge i Jämtland.

PER GUSTAF JERNBERG - minns att låtarna satt rätt upp och ner.

"Den dagen jag skulle spela upp hade jag ett stort inre lugn. Jag kom fram till Österbybruk strax före uppspelningen nere vid hembygds-gården, fick möjlighet att träna i hembygdsgården några låtar sen in i ”Korsnäsvillan” för uppspelning. Jag spelade fyra låtar varav en var Doppolska som jag komponerat till Tomas Wilhelmsson dop 1980. De tre övriga var Schottis av farfar Gustaf Jernberg, gamla skänklåten efter Anders Gustaf Jernberg samt C-dursgånglåten av farfar Gustaf Jernberg tillägnad Viktor Vikman och Justus Gille. Det kändes helt enkelt fantastiskt att låtarna bara satt rätt upp och ner. Helskärpt kan man säga nu efter många år. Juryn bestod av Curt Tallrot, Nelly Östlund, Sven Bergelt samt Tore Gudmundsson. Med var också Märta Rahmsten och Torbjörn Ivarsson för att dokumentera uppspelningen." Per Gustaf Jernberg (1949) med rötterna i Uppland, har ett minst sagt musikaliskt släktträd. Eller vad sägs om föregångarna Karl Gustaf Jernberg (silver 1942), Anton Jernberg (silver 1943 och guld 1990) samt Herbert Jernberg (silver 1943). "Ja, att växa upp i en så musikalisk familj med så många duktiga sångare, dansare och Jernbergtrion kunde inte bli annat än bra miljö. Jag fick lära mig hantera bandspelaren vid 10 års ålder för att dokumentera och spela in. Kommer ihåg när Anton fyllde 50 år, då var det sång och musik med Anton, Herbert och Gustaf Jernberg, Tedde Olzon samt Arne Blomberg - vilket gäng som gav sig på ”Utterpolskan” som farfar Gustaf komponerat lite fylligt men med ett tempo och intensivt stämspel, där taglet släppte från ståkarna!"

GÖRAN HOGMARK - med sitt musikhjärta i Bingsjö och Rättvik.

På diplomet som Göran Hogmark (1974) fick efter sin uppspelning i Växjö 1992 kan man läsa motiv-eringen: ”För skickligt och klangfullt spel av låtar från Bingsjö och Rättvik”. Göran spelade upp tre gånger, vad minns han från sin sista uppspelning? "Från min sista uppspelning så minns jag att det lossnade mycket tagel från stråken under den första låten. Jag undrade om taglet skulle släppa helt innan jag hunnit spela tre låtar. Vidare så minns jag att juryn såg gillande ut då jag framförde den för mig magiska polskan i fem repriser efter Påhl-Olle. De tittade liksom ner i golvet med tomma blickar, kanske glömde de bort sitt uppdrag för en kort stund och bara lyssnade? Den låten är fortfarande en av de allra mest traditionsenliga, vackraste och käraste polskorna på min repertoar." Idag har Göran lämnat sitt älskade Dalarna för ett arbete som Läkare på Byske Hälsocentral i vackra Västerbotten. Det är också här, i Västerbotten, som han funnit sin favoritstämma i Sverige - närmare bestämt i Burträsk, vid sjön Burträskets strand.

Vad betyder silvermärket för dig? "Vägen fram till Zornmärket har varit en stor drivkraft i min utveckling som folkmusiker och det är jag tacksam för."

Länk till Göran Hogmark: www.hogmark.com

LEIF JOHANSSON - ser silvermärket som ett kvitto på att han duger.

Det var först på sjätte försöket som Leif Johansson (1955) lyckades spela hem silvermärket på sin fiol. Skam den som ger sig! Det var i Västerås och året var 1983 och förutom Leif var det två sörmlänningar som lyckades med bedriften; Yngve Andersson och Håkan Frykmo - som var en av två klarinettister som fick märket det året. Leif själv spelar fiol och en av låtarna han spelade upp för juryn var en slängpolska från Mörkö, en låt som blivit lite av en favorit sedan dess. På frågan om förebilder inom folkmusiken svarar Leif så här: "Oj! Det är många som har inspirerat mig - på olika sätt. Axel Andersson från Nyköping och Christina Frohm. De bägge står för den trygga och allra bästa sörmländska traditionen. Björn Ståbi för att han är en fantastisk spelman och en av de finaste människor jag känner. Britt-Marie Swing för att hon har ett klös i stråken som jag avundas henne. Och Pål-Olle för att han var bäst, synd bara att han inte var sörmlänning! Den enda gången han sviker sitt landskap Sörmland, är när det gäller favoritstämman i Sverige. "Det måste bli Bingsjö; sorry Sörmland". Varför är det så viktigt att bli riksspelman då? "För mig är det ett kvitto på att jag duger. Att jag duger att förvalta mina förfäders musik, mina läromästares traditioner, mina förebilders sätt att spela. Samtidigt ger det mig ett stort ansvar att alltid vara den musikaliska förebild för mina elever, som mina läromästare var för mig. Att titeln sen ger vissa fördelar när man söker speljobb ser jag som en ren bonuseffekt."

Kom och fira 100 år på Skansen!

Alla ni Riksspelmän som inte anmält er till den stora festen på Skansen, mellan den 5-8 augusti, gör det nu. Anmäl er på riksspelman100ar@folkdansringen.se

ANETTE WALLIN - ger arrangörerna något att skriva om.

Anette Wallin (1974) blev Riksspelman på fiol i Kalmar 2005 för personligt och klangfullt spel av låtar från Halland. Och minnet sviker henne inte, trots att det är fem år sedan. "Jag tycker alltid det är nervöst med uppspelningar inför jury och gillar inte situationen särskilt mycket men det jag minns starkast är hur glad jag blev när jag fått veta att jag blivit Riksspelman. Och det positiva snacket med juryn efteråt. Roligt var också att pappa och flera som jag kände hade kommit dit och var med på riksspelman stämman när vi jag fick mitt silvermärke. Då spelade jag en brudmarsch bruastregen på begäran av juryn." Vad betyder titeln för Anette? Titeln och uppmärksamheten kring att bli Riksspelman har betytt mycket för mig. Folk hajar till, undrar och blir nyfikna på vad det innebär att vara Riksspelman och arrangörer har något att skriva! Personligen kändes det som ett erkännande och en plattform att jobba vidare från." Folkmusikaliska förebilder: Pappa Leopold Wallin, Pers Hans Olsson, Mart Hallek och Hans Kennemark, om jag ska nämna några. Spelar andra instrument (förutom fiol): Sång och blockflöjt. Spelar helst musik från: Halland, men också från Dalarna.

TOMAS FREDRIKSSON - spelar gärna släktens låtar.

"Jag spelade Först en Polska efter Carl Iderström (Frykerud). Sedan en vals som heter Det gamla kvarnhjulet av min farfars fars morfar Leonard Fisk.
Låt nummer tre var en polska av min Farfars Farfar Andreas Andersson ("Andreas i Valleberg"). Och sist en extra låt som blev en polkett av min farfars kusin Adolf Möller." Tomas Fredriksson, som fick silvermärket i Karlstad 2009 har många folkmusikaliska förebilder i sin egen släkt. "Ja, mina förfäder har gjort många fina låtar" säger Tomas som tycker att det är roligt att utforska speltraditionen inom den egna släkten. Den musik som farfar spelade kommer från Svanskog i södra Värmland. Vad minns han från uppspelningen? Det var kul och lite nervöst. Men så fort man kom igång med spelet så gick det bara bättre och bättre. Jag gick nog in med en inställning om att bara göra mitt bästa för att ser hur långt det räckte och tänkte nog faktiskt inte så mycket på märket just då."

LARS-OLOF EJSTES - spelade hem Silvermärket på tredje försöket.

Lars Olof Ejstes (1954) blev Riksspelman i Gävle 1972 och han minns det väl. "Ja, jag var 17 år och jag hade stor respekt för äldre spelmän. En spelman som var respektingivande var Ture Gudmundsson som satt i juryn även denna gång. Jag spelade Älvdalslåtar och en nykomponerad gånglåt. Det var högtidligt och jag kände mig väldigt stolt över att ha tilldelats Silvermärket. Vad jag kommer ihåg så var det inte så många riksspelmän i min ålder just då", säger Lars-Olof och han minns rätt. Samma år fick visserligen Gert Ohlsson, Kalle Almlöf och Anders Rosén Silvermärket och de var bara 6, 7 respektive 8 år äldre än Lars-Olof. Sen är det stort kliv till Hans Bryntesson som var 33 år äldre, Tage Johansson från Tenhult som var 35 år äldre och Algot Wallenhed som var hela 45 år äldre än 17-åringen Lars-Olof.

Spelar instrument: Jag spelar fiol, durspel, dragspel och nyckelharpa,

spilåpipa. Favoritstämma: "Andrastämman” och ”Kompet”, men också

Ransäterstämman och Odensåker. Folkmusikaliska förebilder: Kalle Almlöf, Jon Eric Öst och Benny Andersson. Påhl Olle var den som betydde mycket för den tid när jag började med stämspel.

HÅKAN FRYKMO - hade dansare med sig vid uppspelningen.

Håkan Frykmo (1960) har spelat folkmusik sedan han var 15 år och när jag frågar honom om varför han ville bli riksspelman berättar han med inlevelse: "Som ung rebellisk folkmusiker i slutet på 1970-talet tyckte jag mig uppleva en värdeskillnad mellan olika folkmusiktraditioner. Den sydostsvenska, rytmiskt stadiga folkmusiken, intimt förbunden med dansen tyckte jag var något styvmoderligt behandlad gentemot krokiga svävande Dala- och Hälsingelåtar. Varken då eller nu tyckte jag illa om denna musik men jag upplevde att det fanns de som inte tyckte att min låttradition, den Sörmländska, var god nog. Samma sak upplevde jag med mitt instrument – klarinetten gentemot fiol och nyckelharpa. Det var detta som drev mig till att spela upp för zornmärket. Jag ville söka bekräftelse dels för klarinetten som folkmusikinstrument och dels för den dansmusik som är så typisk i den sydöstra delen av vårt land. Att få märket för egen del var inte alls viktigt i sammanhanget då. Vid det första försöket 1980 på Skansen lyckades jag nog visa vad jag var ute efter med mitt spel då orden ”dansant”, ”Södermanland” och ”klarinett ” hamnade i motiveringen för bronset. Andra gången var jag inte lika glad åt att bli bedömd med ordet ”frejdigt” som för mig var det samma som ”klämkäckt”. Tredje gången gillt blev det 1983 då jag även hade dansare med mig vid uppspelningstillfället. Juryn såg glad och nöjd ut och den något krångliga motiveringen till silvret prickade in alla punkter jag själv ville framhålla."

Favoritstämma: Just nu (2010) ligger den lilla stämman i Tjällmo och festivalen på Valö mig varmt om hjärtat (båda i Östergötland). Folkmusikaliska förebilder: Edvard Pettersson, Ivar Boström, Axel och Elna Andersson, August Frank, Karl Pettersson och Erik Nilsson.

DITTE ANDERSSON - upplevde det först som ett antiklimax.

"Det var ett antiklimax när jag fick silvermärket", minns Ditte Andersson (1954) som mottog märket i Stockholm 1980. "Året innan fick jag inget märke, men det fick däremot mina två spelkompisar och det kändes väldigt märkligt. Så, när jag äntligen fick märket 1980, så hade jag fått veta att jag kommit in på Musikhögskolan i Stockholm. Och den upplevelsen var så överväldigande så att silvermärkesglädjen drunknade nästan i den." Så här 30 år efteråt värderar hon dock Silvermärket högt. "Ja, i vissa sammanhang fungerar det fortfarande som en kvalitetsstämpel" avslutar Ditte som också komponerar egen musik; allt från folkmusik till jazz och rockballader. (Foto: Cajsa Ekstav).

Spelar andra instrument (förutom nyckelharpa): Fiol, sång, piano och lite gitarr. Folkmusikaliska förebilder: Ingen uttalad, men självklart älskar jag de genialiska äldre spelmän jag träffat, som Eric Sahlström och Viksta Lasse, Hasse Gille, Curt och Ivar Tallroth med flera. Andra favoriter är Kalle Almlöf och Björn Ståbi, både för deras spel och deras förhållningssätt till livet. Spelar mest musik från (landskap): Uppland.

Länkar med Ditte: www.ditteandersson.se

ANNA LINDKVIST ADOLFSSON - kan sluta be om ursäkt när hon spelar.

Anna Lindkvist Adolfsson (1970) är uppvuxen i Hudiksvall och Färila. Hon spelade upp två gånger innan hon fick det åtråvärda Silvermärket i Karlstad 2009 för spel på Kohorn. "Jag minns att det var stekhett i Karlstad och att jag gick till Värmlands museum för att fördriva tiden innan uppspelet och fick då se ett kohorn med fingerhål som är 2000 år gammalt. Jag hade det i tankarna när jag gick tillbaka och spelade upp. Traditionen att spela kohorn blev väldigt tydlig och stark med det i ryggen." Vad betyder titeln för dig? "Att vara Riksspelman betyder för mig att jag kan sluta be om ursäkt när jag spelar trots att jag inte är yrkesmusiker. Sen är det ju en ära i sig att föra traditionen vidare."

Spelar instrument (förutom kohorn): Jag småfuskar på alla möjliga instrument men jag sjunger mest. Folkmusikaliska förebilder: Min stora förebild på horn är Bernt Lindström som spelar otroligt bra men som också gör de allra bästa spelhornen! Han har gjort mina fyra horn och han lämnar aldrig ifrån sig ett dåligt! Annars rent allmänt folkmusikaliskt är min förebild Agneta Stolpe som är en fantastisk inspiratör och förebild. Favoritstämma: Jag besöker en fyra fem stämmor varje år men favoritstämman är Hovrastämman som inleder hela stämmosäsongen.

Länkar med Anna:

www.arvtagen.se

ASTRID SELLING SJÖBERG - åkte hem efter uppspelningen.

"Jag spelade upp i Västerås och minns framför allt att jag var otroligt nervös. Jag hade spelat upp tidigare, så jag visste vad som väntades, men uppspelningarnas plats i Västerås konserthus gjorde att det hela kändes mer allvarligt. Det hade gått nio år sedan jag spelade upp sist och jag såg det mest som ett sätt och prova igen. Så när min kollega i mitt företag bad mig komponera och spela brudmarsch på hennes bröllop lördagen samma vecka såg jag inte det som något hinder. Jag skulle ju ändå inte få något silver. Jag satte mig därför i bilen direkt efter uppspelningen för att köra hem till Blekinge. I Mjölby tog dock nyfikenheten överhanden och jag stannade för att ringa upp till kansliet och fråga hur det gått. Det visade sig att jag fått Silvermärket. Tyvärr fick hjärta gå före märke och jag körde hem till bröllopet. Egentligen tycker jag att man ska ta emot märket på plats, men det blev inte så. Däremot tog jag en månad senare bilen upp till Stockholm med fiol och två barn och träffade bl a Christina Frohm för att luncha, prata solospel och få diplom och märke. Det kändes väldigt lyxigt!" Kortfattat; vad kännetecknar folkmusiken från Blekinge: För det första: polskorna är nästan uteslutande sextondelspolskor med dessutom väldigt många sextondelar i varje låt. För det andra: Blekinge är ett kustlandskap med många hamnar. Vi har en stor andel engelskor och angläser, som anses vara typiska danser som kom med sjöfarten. För det tredje: Det är mycket tätt mellan städerna. I etnologisk och historisk forskning menar man att stadskulturen spred sig till landsbygden väldigt tidigt i Blekinge. Redan på 1810-talet upphörde man använde bygdedräkter och bar istället stadskläder. I princip i alla notböcker ser man en frisk blandning av polskor (polonäser), valser, angläser, kadriljer, arior, marscher, koraler mm. En och samma spelman verkade kunna spela i alla samhällsskikt; hos officersfamiljer i Karlskrona, hos välbärgade bönder, på dansbanor och i vägskäl.

Spelar helst musik från (landskap): Sedan slutet av 80-talet har jag ägnat mycket tid åt att leta i arkiv efter blekingsk musik; både spelmansmusik och visor. Och jag har haft projektanställningar på Blekinge Museum för att arbeta med insamling av spel, sång- och danstraditionen i Blekinge. Så det är den musiken jag allra helst spelar. Men givetvis spelar jag gärna låtar från andra håll också. Spelar instrument, förutom fiol: Jag spelar gärna på flöjter av diverse slag. Men framför allt så sjunger jag visor från alla tider. Folkmusikaliska förebilder: Jag lyssnar på och imponeras av många olika spelmän med många olika stilar och uttryck. Men jag tror att jag har en särskild förkärlek till det jag upplever som genuint spel (lite luddigt uttryck), dvs spelmän som letar efter en annan typ av tonalitet och teknik. Där dansen ligger i fokus; exempelvis småländska spelmännen som Magnus Gustavsson och Bengt Löfberg, men framför allt tror jag Åke Perssons förhållningssätt där ord som "fult" och "snyggt" inte har samma referenser som i musik som ska produceras för att säljas som CD.

OLLE LINDER - välj inte för svåra låtar när du ska spela upp!

Jag läser på en sajt om Olle Linder som blev Riksspelman 1987. Han pratar om spelmanstraditionen i Närke och han säger: "Det saknas, med några enstaka undantag, många led i Närketraditionen. Därför är det svårt att veta hur låtarna var menade och det bästa vi kan göra är att tolka notskrifter så gott som möjligt. Ibland får vi nog helt enkelt bestämma oss för hur vi vill att det ska låta." Olle minns uppspelningen i Österbybruk där han spelade låtar efter August Bohlin. "Jag var väldigt nervös, men samtidigt var det riktigt roligt. Mina låtar var ju väl intränade." Har du något tips till den som ska spela upp? "Välj låtar du är väl inspelad på, som du känner dig tillfreds med. Välj inte de svåraste låtarna du kan, du är tillräckligt nervös ändå!"

Folkmusikaliska förebilder: Ivar Tallroth och Viksta-Lasse. Spelar instrument: Fiol. Spelar helst musik från (landskap): Uppland, Dalarna och Närke.

BO GABRIELSSON - ville spela svåra låtar för juryn, men det fick han inte.

"Zornmärket fick jag i Delsbo, 1998. Uppspelningen gick galant tack vare en

trevligt lyssnande jury med Christina Frohm, Peter Pedersen och Sven Berger. Jag stegade fram till juryn och handhälsade, samt förklarade att jag tänkte börja med en riktigt svår låt. Gör inte det, sa juryn, ta den som extra låt istället. Vilket jag gjorde. Jag var inte så nervös före uppspelningen, men efteråt var jag lite skakis; tänkte att det här går inte vägen. Men det gjorde det. Stolt och

glad var jag lång tid därefter!" Bo Gabrielsson från Medelpad började spela munspel när han var 8 år och 1998 fick han alltså det åtråvärda Silvermärket med följande motivering: "För medryckande och nyanserat spel av jämtlåtar på munspel". Bosse är även initiativtagaren bakom föreningen Harmonika som idag har drygt 40 medlemmar.

Spelar helst musik från: Medelpad, Jämtland och Sörmland. Folkmusikaliska förebilder: Bl a Skogsby-Lasse. Instrument, förutom munspel: Durspel.

ALBAN FAUST - kan trolla fram toner på alla möjliga musikaliska leksaker.

När Alban Faust spelade upp för Silvermärket i Karlstad 2009 fick han sitta kvar länge inne hos juryn. Han började på traditionell svensk säckpipa, med en vals i G-dur efter Axel Norgren i Bäckefors och sen en polska i a-moll efter Zakarias Jansson, Källhult. Sen på nyckelharpa; en polska i D-dur efter Anders Petter Ekman, Katthult och en polska i d-moll efter Dan Danielsson, Åmål. Men Alban Faust blev inte utsläppt från Zornjuryn efter det. "Nej, eftersom jag också ville visa och spela på min stora svenska pipa, som inte var tillåten att spela upp på, körde jag ett kort medley med tre olika melodier, liksom utanför själva uppspelningen. Sen tyckte Gerd att jag skulle ta ytterligare en låt på traditionell pipa och om jag inte minns fel blev det en vacker, mer långsam polska i A-dur. Tycker han att fler instrument skulle vara tillåtna att spela upp på? "Det är en svår fråga, hur många år inom folkmusikaliska sammanhang måste ett instrument ha på nacken innan det kan kallas för traditionellt? Min spelkompis Josué Trellar är en höjdare på polskor och annat på panflöjt, men det lär väl dröja några år innan han kan göra ett försök, tänk bara alla dessa bindningar på panflöjt! Folkmusikaliska förebilder: Mycket svårt att säga eftersom det är så många: Ale Möller, min lärare och mentor Einar Hansander, Ry Cooder, Cornelis, min spelpolare Jonas Åkerlund och många fler. Spelar mest musik från (landskap): Dalsland. Spelar andra instrument (än nyckelharpa och säckpipa): Ja, ibland för många; bland annat gitarr och piano. Men jag kan även få fram toner på alla möjliga musikaliska leksaker.....men tiden räcker inte för öva på allt tyvärr.

Preliminärt program Skansen 2010.

Uppklädd och med hatten på sned poserar Herman Älander på Skansen 1910. När Dalarna och Jämtland fick skicka åtta spelmän till Stockholm, Hälsingland sju och Skåne fem - fick Ångermanland nöja sig med att skicka en enda; Herman Älander som fick två mässingsljustakar som tack - och ett silvermärke ritat av självaste Anders Zorn. Den 5-8 augusti 2010 är det dags göra det igen; samla Sveriges bästa spelmän på Skansen i Stockholm. Så här ser programmet för "100 år med riksspelmän" ut, preliminärt: Torsdag 5/8: Musikmuseet; seminarier. Riksspelmanskonsert och dans. Även spelmansgrupper deltar i Kungsträdgården. Öppen scen. Spelmanslag och grupper spelar. Spel efter lista. Fredag 6/8: Musikmuseet; seminarier. Rikspelmän spelar. Det blir utrymme för spel sent på kvällen. Rikskonserter, Nybrokajen 11; Riksspelmanskonsert. Lördag 7/8, söndag 8/8: Riksspelmansstämman på Skansen öppnar kl 12.00 med Riksspelmännens allspel och tal av bland andra kulturministern. Kl 17.00 blir det riksspelmanskonsert med bland andra Benny Andersson och Orsa spelmän, Kalle Moreaus är konferencier. Det blir spel och dans runt om på Skansen hela helgen. Mer information kommer senare.

SVANTE LINDQVIST - en av få riksspelmän på låtar från Norrbotten.

"Som ung pojke 1974, jag var sexton år, spelade jag upp i Uddevalla. Jag och min kamrat Mikael Segerström, sedermera Norrlåtar, fick båda brons och vi tyckte de märkena var snyggare än silver. Men innerst inne var jag inte nöjd." Så berättar Svante Lindqvist (1957) om sin första uppspelning inför zornjuryn. Hur gick det sen då? "Jo, i juni 1977 for jag från Boden till Uppsala på så kallad VPL 10 biljett. Jag gjorde lumpen och tågresorna kostade 10 kr vart man än ville åka. Den enda packning jag hade med mig var fiolen och dräkten. Tveksamt om jag hade tandborste med. Uppspelningarna var i Österbybruk. Av jurymedlemmarna minns jag bäst Ture Gudmundsson som liksom lyste av godmodighet. Om jag minns rätt så skötte Märta Ramsten inspelningarna, men jag är inte helt säker. Efteråt var det spelmansstämma och jag träffade många bra spelmän. Jag minns Larsa och Peter Puma och två mycket fina tjejer. Jag sov på golvet i en gymnastiksal med dräkten som madrass. På morgonen var listorna uppspikade och jag läste dem nerifrån och upp, särskilt ängslig för att ha fått silverdiplomet. Det gick vägen. Väl tillbaka på luckan frågade lumparkompisarna om hur det gått. Bra sa jag. Jaha sa dom och sen var det nog med det."

Favoritstämma: Gammelstad och Delsbo tar i kaklet på samma tusendel. Folkmusikaliska förebilder: Thore Härdelin är min idol och Björn Ståbi min förebild. Carl Lagerqvist var min läromästare och Gunnar Dahlström var min mentor i ungdomen. Spelar helst musik från: Norrbotten.

Konsert den 6 februari kl 17.00.

Den första konserten i regi av Silverakademien äger rum lördagen 6 februari kl 17.00 på Råå Värdshus utanför Helsingborg. På scenen; Riksspelmännen Peter Puma Hedlund, Thuva Härdelin, Karin Wallin, Mats Edén och Thomas von Wachenfeldt (som gör sin scendebut i Skåne). För bokning av biljetter; mejla silverakademien@gmail.com eller ring 042-349789. Inträde: 100 kronor. OBS! Mycket begränsat antal platser.

Gustav Eriksson - spelade hem märket på hemmaplan.

Första gången Gustav Eriksson (1977) från Forsa i Hälsingland stod framför Zornjuryn var 1999 på Ingesunds folkhögskola utanför Arvika. Då fick han brons. Nästa gång var 2003 i Västerås då endast fem spelmän fick silvermärket; Gustav var inte med i den kvintetten tyvärr. Men sen däremot, när uppspelningarna ägde rum på Gustavs hemmaplan, i Delsbo 2008, lyckades han spela hem silvermärket.

"Ja, när jag fick höra att uppspelningarna skulle vara i Delsbo tänkte jag att; nu eller aldrig. Jag förberedde mig länge och väl och var även hem till Thore Härdelin som fungerade som min coach; han var även ett viktigt stöd vid första uppspelningen tio år tidigare då jag fick bronsmärket. Jag var i bra form och blev aldrig speciellt nervös, inte förrän efter uppspelningen i väntan på resultatet. Uppspelningarna har verkligen fungerat som en sporre för mig!"

Folkmusikaliska förebilder: Thore Härdelin, Ulf Störling, Påhl Olle, Fredrik Lindh, Erik Nilsson m. fl. Spelar andra instrument (förutom fiol): Nej. Spelar mest musik från: Hälsingland. Favoritstämma: Delsbo och Bingsjö.

BENGT WITTGREN - fick brons två gånger.

Bengt Wittgren (1960) spelade upp och fick brons 1978, sen spelade han upp igen 1980 - och fick brons igen, av misstag. Sen spelade han upp två gånger för silver; först 1981 och slutligen 1983 då han fick Silvermärket. "När jag spelat de tre ordinarie låtarna, alla polskor i äldre stil från södra Dalarna, bad jag att få spela en extra låt, en hambopolska. Det gick fint och det var tydligen ett lyckokast. När jag pratade med en jurymedlem på kvällen sa hon att den extra låten var viktig. Jag hade med den visat att jag kunde framföra en låt med säker rytm och en egen stil. De övriga låtarna hade man tyckt att jag i stor grad följt Ingvars sätt att svaja eller moderera rytmiskt."

Vad är det bästa med musiken från ditt landskap? Dalarna har flera ganska skilda musikaliska områden. Min tradition är från Dalarnes Bergslag, eller kanske södra Dalarna, det vill säga området från Borlänge-Falun och söderut. I Bergslagsdalarna finns mycket musik med militär påverkan; många spelmän under 1800-talet spelade klarinett och flöjt. Detta märks då många låtar går i F och liknande. Låtarna har markerad rytm och karaktäristisk stil, ofta är det mycket driv i låtarna, speciellt hambopolskorna. Som så mycket annat i Bergslagen finns liknande traditioner snarare i Gästrikland och norra Västmanland och Närke än i centrala och norra Dalarna."

Favoritstämma: Bingsjö. Folkmusikaliska förebilder: Ingvar Norman (1914-1996), Säter (riksspelman 1935, Zorns guldmärke 1956). Spelar andra instrument: Framför allt näverlapp. Min förebild var Erik Arfs (1907-1989) Boda i Hedemora socken. Erik hade lärt sig spela näverlapp av fadern Arfs Karl Andersson som i sin tur lärt sig spela näverklapp av Strömsolles Karl (1870-1940) Nås i Hedemora sn. Spelar mest musik från: Dalarna.