Ikväll träffade jag tre riksspelmän i Perstorp.

För den som undrar vad tre riksspelmän gör i en skolaula i Perstorp, en kall vinterkväll, kan jag berätta: de spelar ihop sig inför nåt stort. Och det var en intressant sättning: Jenny på fiol, Patrik Dahlin på nyckelharpa och Per-Axel Karlsson på durspel. Jenny och Patrik lyckades få märket i somras, medan Per-Axel slog till i Degeberga året innan. Det blev många intressanta samtal och självklart mycket bra musik, åtminstone efter en stund:-) Sen avslöjade Patrik sin nästa tatuering - ett zornmärke i silver. Är man riksspelman på nyckelharpa, så är man.

Ny spelmansstämma i Råå?

Ja, vem vet. Det finns önskemål att arrangera en kombinerad spelmansträff och filmpremiär någon gång när värmen och våren är här.  Kanske hemma hos oss i Råådalen, i vår lilla gröna park nere vid råå-ån, med mat, vin, musik och trevliga människor. Det är en tidig tanke med den känns onekligen lockande.

Jeanette Eriksson spelade och jag njöt.

Det var en något förkyld Jeanette Eriksson som kom förbi för att spela och bli intervjuad till min dokumentärfilm om svenska riksspelmän och kvinnor. Jag hade hört mycket om Jeanette och hon var precis så glad och öppen som jag förväntat mig. När Jeanette fick Zornmärket vid första försöket, i Vemdalen år 2002 var hon bara 16 år, vilket gav henne stora rubriker i TV och tidningar.  

Vi pratade mycket om hur titeln "Riksspelman" förändrat henne, både som person och som musiker och sen blev det många berättelser och minnen från hennes relativt korta med mycket händelserika karriär. Och sen blev det musik! Slängpolska efter Jöns Andersson Ryberg fick jag höra såväl på hennes vanliga fiol som på barockviolinen, intressant test tyckte vi båda. Jeanette spelar med stor känslighet och med karaktäristiska fraseringar, nästan som om hennes barockrepertoar och hennes folkdanslåtar vidrör varandra, möts i ett tonspråk som känns väldigt personligt och nära, åtminstone för mig.

Nu ska jag sätta mig och lyssna igenom intervjun igen, markera avsnitt som blev extra bra och som känns relevanta att ha med i filmen. Det finns mycket att välja på! På tisdag bär det iväg till Perstorp där Pax, Patrik och Jenny ska träffas och spela. Det ser jag fram emot!

Min film om riksspelmän fick en tuff start.

Jag körde inte precis lagligt de tre milen mellan Hudiksvall och Delsbo, den där sommardagen 2008 som skulle bli så viktig för hela mitt filmprojekt. I bilen satt mina fina döttrar Nora, Tea och Hedvig och där satt också  Emma som tillbringat förmiddagen vid poolen på taket till Hotell Clarion i Stockholm, i väntan på att mitt möte skulle ta slut. Ingen annan hade bråttom från huvudstaden, tvärtom. Om valet stod mellan en dag vid poolen och en dag på en spelmansstämma i Norrland bland mygg och fioler, behövde ingen av tjejerna speciell lång betänketid. Men där satt vi ialla fall på nån raksträcka utanför Hudiksvall och det var bara minuter kvar till Jenny skulle spela upp för juryn med herr Grindsäter i spetsen och tänk om jag skulle sjabbla bort allting och komma för sent, så dumt det vore, så oförlåtligt och onödigt. Men det gick vägen. Jag var blöt av svett och fortfarande flåsande då jag slet upp kameran, satt i en film och sprang upp till rummet där spelmännen väntade; Jenny, barfota med fiolen under hakan och Ale, Laif och Ninni och sen gick Jenny in i ett rum för att öva och när Peter Pedersen smet in följde jag efter med kameran påslagen och det var tur det. 

Sen var det dags. Jenny skulle in till juryn och tätt i hasorna hade hon den svettiga skåningen med kameran och jag var nog mer nervös än Jenny själv. Tänk om min närvaro skulle ställa till problem för henne, tänk om juryn skulle fokusera mer på min kamera än på Jennys fiol och tänk om....jag hörde några röster i bakgrunden och plötsligt började Jenny spela och jag kände överläppen fuktas och benen darra, sen nästa låt, kanske jag andades eller så lät jag bli, jag minns inte om jag ens blinkade, sen tredje låten och sen ville Grindsäter höra en låt till och då spelade Jenny en låt till och sen var det tur att allt var slut för kameramannen var helt slutkörd. Herregud vilken pärs att spela upp för Zornmärket, aldrig mer! Jenny däremot, i det närmaste oberörd, tackade för sig och gick med bestämda steg ut ur rummet, fortfarande barfota. Sen infann sig lugnet. Lyckan att vara ute ur tunneln. Ett par timmar senare kom beskedet och alla vet nog hur det slutade och själv gick jag utmattad ut till bilen, bytte tröja, kramade Emma och åkte ner till världens minsta stuga på campingen. Sen lite senare, vid den vackra forngården i Delsbo såg jag pappa omgiven av en helt purfärsk riksspelman i form av Ale Carr och en lite mer erfaren riksspelkvinna i form av Ninni. Det här var en annan värld. Lugn. Harmonisk. Fridfull. Spelmannen i sitt rätta element. Långt ifrån stress och konstruerade spelsituationer. Filmkameran fick vila den där kvällen. Men kameran fångade åtminstone ett ögonblick. Och det är jag väldigt glad för.  

Erika är också intresserad.

Min film om riksspelmän och kvinnor håller på att fyllas med några av landets allra duktigaste musiker, alla med en sak gemensamt - ett zornmärke i silver. Erika Lindgren håller till i Uppsala och blev riksspelkvinna 1998. Hur det gick till, hur hon tänkte och kände - får jag reda på om ett par veckor då jag och filmkameran tar flyget upp till Stockholm och Erika. Riktigt roligt!

Snart ska jag hälsa på Peter Pedersen i Västervik.

Just nu samlar jag ihop material, ingenting annat. Jag tankar in film som jag sedan ska gå igenom, scen för scen, ruta för ruta, innan jag börjar klippa ihop till någon form av grov dramaturgi och logik. Och sedan ska en professionell klippare få svinga sitt trollspö över alltihop - då kommer det att hända saker, jag lovar! Har varit i kontakt med Jeanette Eriksson och Peter Pedersen och nu är tider bokade för filminspelning. Kul! Peter ska jag umgås med en hel dag, försöka få honom att berätta hur juryn tänker och höra honom spela såklart. I somras var han ledig från juryarbetet och istället lyssnade han på Jennys låtar och var generös med värdefulla tips. Det är fantastiskt att få chansen att träffa så många begåvade musiker. Den här filmen kan inte bli annat än succé, så känns det nu ialla fall!