Ordförande i Viksta Lasse-fan club?

Du börjar kanske tro att jag kvoterar in de olika riksspelmännen, att jag försöker blidka olika viljor och önskemål - att alla landskap ska få plats i filmen. Det är helt fel! Det råkar bara bli så och det är jag tacksam för. Erika som har rötterna i Vendel, Tierps kommun blev riksspelkvinna genom att vårda det musikaliska arvet efter Viksta-Lasse, med stor hjälp av Bosse Larsson som betytt mycket för Erika. Jag fick inte tillfälle att höra Erika spela i Stockholm; vi träffades på Moderna Muséet och filmkameran väckte tillräckligt mycket uppmärksamhet i sig - en låt på fiolen skulle definitivt ge oss fel sorts uppmärksamhet den här söndagen, tyvärr! Men det blev ett bra samtal om drömmar, drivkrafter och förväntningar och om låtar som BÖR spelas på ett sätt och som man kanske VILL spela på ett annat sätt. Återigen; hur mycket ska man konservera och hur mycket ska man tradera och vem har tolkningsföreträde? Känns som att jag fastnat lite i den här frågan, ska försöka frigöra mig från den snart, men den är väldigt relevant om man pratar om silvermärket och om ansvaret som det bär med sig. Förutom det kan jag lugna alla som bryr sig; det här kommer inte bli en kritisk, anklagande film. Det här kommer bli en upplysande film som förhoppningsvis inspirerar flera musiker att försöka prägla och påverka svenskt folkmusikliv genom att spela upp för den stränga zornjuryn.  Nu har jag bara två intervjuer kvar. Sen ska jag in in studion och redigera, oj så kul det ska bli! 

Ale Carr är redo att utveckla och utmana traditionerna.

Ale Carr fick sitt silver i Delsbo i somras. Det var ett efterlängtat silver tror jag, eftersom såväl mamma, pappa och storasyster Elna är stolta innehavare av märket och eftersom det var fjärde gången gillt för Ale. Idag bjöd Ale på många intressanta idéer och en skön, distanserad inställning till rollen som riksspelman. Jag känner igen den från mitt samtal med Thomas von Wachenfeldt i Bergsjö, den där förmågan att sätta silvermärket i ett sammanhang, att se det som en relativt liten del i något mycket större. Ale, Thomas, Jeanette och många andra av de "yngre" riksspelarna har en imponerande bredd, en öppenhet för andra stilar och genrer och de låter sig inte placeras i ett fack. Se bara på Thomas som på myspace vägrar inordnas och istället skriver Folk/Klassisk/Metal som rubrik på sin musikstil. Ale har samma attityd; folkmusiken är en plattform och zornmärket är ett kvitto på en kunskap som kan användas till mycket. Kanske till att förvalta ett musikarv, kanske till att utveckla och utmana samma musikarv. Det blev ett intressant samtal ikväll och jag uppskattar verkligen Ales öppenhet framför kameran, såväl i ord som i toner.  

Är man riksspelman så är man.

Vissa bär sitt silvermärke vid speciella högtidsstunder, andra väljer att föreviga det med en sylvass nål i sin hud så att man kan bära det hela livet. Patrik fick silvermärket på nyckelharpa i Delsbo i somras och inte långt därefter bestämde han sig för att det skulle bli ett bomärke på högerarmen, förevigad, förverkligad kanske, vad vet jag, men jag tror nog att det blev en vacker skapelse när den blev färdig. Det du ser nu är konturerna av konstverket, kanske halvfärdig, men visst ser man hur fin det kommer att bli? Självklart fångades allt på film tillsammans med en intervju med Patrik där han låg på magen i tatuerarstudion mitt i lilla Perstorp. Tack för att jag fick vara med Patrik!

En inspirationskälla som är guld värd.

Det jag tänker på mest efter mitt möte med O'tôrgs-Kaisa är dialekten. Visste du att dialekterna i södra Hälsingland räknas till sveamål medan dialekterna i norra Hälsingland hör till de norrländska målen? Ett och samma landskap alltså, med väldigt olika dialekter. Det gäller musiken också. Igår när jag pratade med Hans erkände han att hans musikaliska värld krympt, högst medvetet, till att bara bestå av låtar från norra Hälsingland. Gränsen går nånstans vid Järvsö berättade han, sen får det liksom räcka, han behöver inte mer musik än den som finns hemma runt Bergsjö, i norra Hälsingland. Tänk att ha ett så rikt musikaliskt arv, en så djup brunn att ösa ur. O'tôrgs-Kaisa som fick besök av skåningen med kameran i dag, är en bidragande orsak till att den där brunnen fylls på. Över 200 låtar har hon skrivit och en av de allra senaste spelade hon för mig i dag och harmonierna berörde mig fysiskt, så innerliga och genuina och så lätta att tycka om och ta till sitt hjärta. Prinsens Polska heter den och kanske ska jag fråga Kaisa om den får en speciell plats i min film, jag vet precis var den hade passat. Lova att tänka på saken Kaisa och tack för att du tog ledigt för att träffa mig i dag!

Den här soliga vinterdagen började i Delsbo med ett samtal mellan Ronny Landstedt och under-tecknad, nedanför forngården som just nu ligger inbäddad i ett halvmeter tjockt snötäcke. Ronny spelade upp för zornmärket i somras och lyckades få brons för "uttrycksfullt spel av hälsingelåtar" och det var intressant att få hans perspektiv, hans version på allt. Sen hälsade jag på hemma hos Hans Ederborg och han var generös såväl med tankar som med toner och särskilt minns jag Tösavalsen, så vackert och vemodigt framförd på munspel och jag är så lycklig att mitt möte med Hans är förevigat på ett av mina små DV-band. Sen vidare till Thomas som jag hört så mycket gott om och som jag nu fick möjligheten att prata med, på tu man hand och han hade mycket att berätta, om sånt som jag vill veta när jag gör den här filmen. Vad är skillnaden mellan att tradera och konservera? Varför är det så viktigt att förnya och förändra musiken, att våga frångå vissa konventioner och traditioner för att utveckla sig själv som spelman? Kanske är det så, att man först ska lära sig allt från grunden, hitta själen, göra det på rätt sätt, och sen när man är mogen kan man börja experimentera och utmana, tänja på gränserna för att hitta sitt eget språk. Vi pratade om hur spelmän i större utsträckning bör variera sitt spel, från gång till gång, spela en låt på olika sätt varje gång istället för att upprepa sig. Det kanske är det som utvecklar, som förhindrar konservering. Det hann bli mörkt innan vi var färdiga och det hann bli ont om tid; jag hade ju lovat Ronny att åka tillbaka till Delsbo för att vara med och filma dansen i Bygdegården där Ronny, Klint-Olle och de andra duktiga spelmännen skulle spela upp till dans. Att jag hann dit ser du ett bildbevis på här. Tack för allt!

Hon föddes i Uppsala och bor i Malmö. Men hennes musikaliska hjärta bultar för Delsbo.

I ett ljust rum i den gamla chokladfabriken i Malmö träffar jag Hanna Tibell som blev riksspelman på hälsingelåtar 1993, bara 22 år ung. Förutom fint låtspel pratade vi om vilket ansvar man har som riksspelman. Är det så; att man har större ansvar som silverspelman än som vanlig spelman? "Nej!", säger Hanna och förklarar varför det inte är nån skillnad och sen fortsätter vi att prata om hur allt har förändrats, hur tillgänglig musiken har blivit, hur enkelt det är att lära känna både musiker och låtar idag, allt finns där och det är bara att surfa runt på webben och ta för sig och vad betyder det för buskaspelen, stämmorna och för spridningen av olika dialekter och traditioner? Nu behöver man ju inte träffas för utbyta toner och tankar. Hanna har spelat med många duktiga musiker genom åren, men det är ett namn som återkommer under hela vårt samtal: O'tôrgs Kaisa. Vilket tur att jag ska träffa Kaisa snart, jag har laddat med både DV-kassetter och frågor. Hörs snart!

För 30 år sedan fick Sverige sin första riksspelman på durspel.

Det blev både enradigt spel på ett litet Soprani och tvåradigt spel på ett Dise den här soliga vinterdagen i skånska Harlösa. Däremot fick fiolen ligga kvar i lådan, det hade vi bestämt. Idag skulle vi fokusera på silvermärket från 1979 som Mats Edén fick för sitt spel på just durspel, efter bara ett års övning. Självklart ville jag veta hur det hade gått till när han stegade in till juryn som Mats trodde skulle vara skeptisk, men som visade sig vara både nyfiken och uppmuntrande och det fick jag berättat för mig på varm och vänlig värmländska. Jag fick också höra om hans uppspelningar på fiol, som inte gick lika bra och sen fick jag veta varför musiken från Mats hemtrakter är så speciell och vad han tycker om skånsk folkmusik. Och sakta men säkert insåg jag varför Mats är en så framgångsrik pedagog och inspiratör på Musikhögskolan i Malmö. Det här blev riktigt bra, tack Mats!

Det här blir lätt den tyngsta veckan!

I helgen får Bergsjö besök av en skåning med filmkamera. Det är tre eminenta spelmän, alla boende i Bergsjö, som tackat ja till att vara med i dokumentärfilmen. Först ut är Thomas von Wackenfeldt, sen besöker jag Hans Ederborg som fick silvret i somras med sitt fantastiska munspel och sist ut är O'tôrgs Kaisa, med såväl silver och guld i bagaget. Det är en fin trio riksspelmän som kommer att ge norrländskt djup åt en film som till dags dato präglats av riksspelmän från södra Sverige. Apropå södra Sverige, Ale Carr, Hanna Tibell och Mats Edén är de sista jag träffar, som det känns nu. Sen är det dags att börja redigera, en viss positiv stress har nämligen infunnit sig! 

Nu filmar jag februari ut, sen är det dags att börja redigera.

Snart måste jag välja ut de bästa tagningarna, skriva ett synopsis och lämna in materialet till produktionsbolaget som hjälper mig klippa filmen. Deadline är sista februari. Då måste jag alltså sluta filma och det är himla svårt när det finns så många intressanta människor att träffa! Extra roligt var det att O'tôrgs-Kaisa vill vara med i filmen, fick ett mejl av henne idag. Dessutom glädjande (men lite frustrerade) att ett par riksspelmän och kvinnor hör av sig frivilligt och vill vara med. Får se om vi lyckas få ihop det, jag hoppas det. Den 23 maj är det premiär för filmen hemma hos oss. Inbjudan och mer information kommer!

Riksspelman på träskofiol, jurymedlem på allvar.

Peter Pedersen i Västervik bjöd inte bara på nybryggt kaffe och saffranskaka när jag var på besök - han bjöd på en unik insyn i Zornjuryns arbete och det är jag tacksam för. Nu vet jag lite mer om hur de tänker och vad de letar efter i musiken, vad de lyssnar på när de år efter år ger sig ut i Sverige på jakt efter potentiella riksspelmän. Tre hela DV-band gick åt och det var det värt. Peter ville berätta både i ord och i toner och det fick han givetvis göra. Det finns bara åtta ordinarie jurymedlemmar i landet och för mig var det värdefullt att få sitta ner i lugn och ro med någon som både har juryns och riksspelmannens perspektiv. Ett exempel. När Peter själv sitter i juryn är han mycket noga med muntligt återspel till de som spelat upp, men de gånger han själv spelade upp var han inte alls öppen för juryns respons. Överhuvudtaget inte! Vad pratade vi mer om? Jag var så klart nyfiken på hur man kan avgöra en musikers kvaliteter på så kort tid. Är det rättvist? Är det möjligt? Sen pratade vi om traditionerna och om förmågan och viljan att förnya sig, om varför vissa instrument är välkomna när andra är portförbjudna, om musikaliska dialekter, om förebilder, om nervositet och om varför Jenny Bengtsson lyckades imponera på juryn i somras. Peter blev riksspelman på träskofiol och när han spelat några låtar för mig på sin vanliga fiol hämtar han en liten skönhet med fin stamtavla och underbar nasal klang och sen blir det ännu fler låtar, framför allt från Skåne som är Peters musikaliska hem och oj så vackert det var! Sen, precis innan jag ska åka visar han mig det allra heligaste: ett litet rum på övervåningen som hyser en gedigen samling noter, böcker, tidskrifter, stenkakor och andra musikhistoriska referenser. 

Nu förstår jag vad folkmusiken betyder för Peter. 

Vad Peter betyder för folkmusiken visste jag redan.

En röst från juryn, äntligen!

När smålänningen Eva Blomquist-Bjärnborg blev Riksspelman i Gränna 1981 bodde hon i Norrhammar och var redan etablerad spelkvinna. Eva satt i juryn 2005 som lokal representant och det var intressant att äntligen få höra hur det går till "bakom kulisserna" och hur juryn resonerar. Dessutom blev det en bra introduktion till mötet med Peter Pedersen, som är en av åtta "ordinarie" jurymedlemmar sedan drygt 20 år tillbaka! Eva jobbar som musiklärare i Alvesta och så ofta hon kan blir det buskaspel med vänner eller med någon av sina döttrar. När jag var på besök fick jag glädjen att höra Eva spela tillsammans med yngsta dottern Marika. Har ni tur så kommer ni också för göra det när filmen är "ute i butikerna" i början av sommaren!