Det var morgonen efter zornmärkesuppspelningarna i Delsbo. En ensam spelman satt kvar på en bänk vid Delsbo Forngård och spelade på en polska, klockan var runt halv åtta på morgonen. Kallt var det, trots att solen varit uppe länge vid det här laget. Jag väntade på att få se lampan tändas i bakstugan, så jag kunde gå in och filma tunnbrödsbaket. Kameran fick rulla. Då, helt utan förvarning, bröts friden och violinisten fick plötsligt vokalt ackompanjemang från oväntat håll. Och inte vilket vokalt ackompanjemang som helt. Någon kräktes. Inte på det där blygsamma, finkänsliga sättet. Det var någon som vomerade våldsamt och när jag vände mig om såg jag en annan spelman sitta vid ett bord och må väldigt dåligt. Han kräktes rakt ner på bordet, bara en stråkes längd från den öppna fiollådan. De två spelmännen var så långt inne i sig själva och sina sysslor att de inte noterade varandra. Trots det utgjorde de en dynamisk duo och jag som satt i publiken fick en oförglömlig och framför allt, äkta upplevelse på traditionsrik spel- och festmark.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar